Man skulle kunna tro att en sport som bygger på att jaga en plastboll med hål med hjälp av en innebandyklubba i inte borde vara så beroendeframkallande. Ändå står människor över hela landet varje kväll i sina knarrande sporthallar och väntar på att någon ska ropa “nu kör vi!”. Det är något med innebandy som får oss att glömma allt annat: tiden, tröttheten, värdigheten. Plötsligt springer vuxna människor omkring som om allt stod på spel, trots att det enda som faktiskt händer är att någon gör en tunnel och ingen vill erkänna hur imponerad man blev.
Det är också en av få sporter där utrustningen är nästan löjligt enkel. En klubba, ett par inneskor och en boll som ser ut som något en barnvagn kanske kunde rulla över utan problem. Det är långt ifrån hockeyns pansarutrustning eller fotbollens gräsfläckar. Ändå känns innebandy aldrig som en “låg tröskel”-sport. För det finns alltid någon spelare – alla lag har minst en – som dyker upp med en klubba som kostar mer än vad vissa människor lägger på julklappar. Den personen skjuter alltid för hårt, ropar ofta taktiska saker som ingen annan förstår och får gärna en lättare existentiell kris om de råkar missa mål från två meters håll.
En av de bästa sakerna med innebandy är ljuden. Hallens golv som ger ifrån sig det där knirkande ljudet så fort någon bromsar lite för snabbt. Det snabba klapprandet av plast mot plast när två klubbor krockar på ett sätt som båda spelarna låtsas var helt avsiktligt. Och förstås målvakten som alltid gör konstiga ljud bakom masken – halvt peppande, halvt som om hen pratar med sig själv. Målvakter är generellt ett eget släkte. De slänger sig, sträcker ut ben i omöjliga vinklar och har en tendens att se ut som någon som borde ha bytt karriär men som samtidigt inte kan tänka sig något roligare. Det är svårt att avgöra om de räddar laget eller om laget räddar dem.
Träningspassen är ofta en studie i mänsklig natur. Det börjar alltid med en lugn uppvärmning som ingen riktigt vill göra men ändå låtsas ta på stort allvar. Sedan kommer den klassiska “fyra mot fyra”-matchen där alla taktiska principer kastas ut genom fönstret. Här förvandlas den annars stillsamma kollegan till en fullfjädrad anfallare som skjuter från mittplan. Här blir den lågmälda studenten en back som tar sitt uppdrag så seriöst att man undrar om någon har gett dem en hemlig ledarroll.
Och det händer alltid något oväntat. En boll hamnar i basketkorgen, lagets innebandy målvakt klantar sig, någon glömmer vilket lag de tillhör, en spelare tacklar sin egen kompis av misstag och båda låtsas som att det inte gjorde ont. Det är också den enda sporten där en riktigt dålig passning kan följa med laget i flera månader. Ingen glömmer en dålig lyra. Ingen.
Men kanske är det just därför innebandy funkar så bra. Det är en sport där prestigen aldrig får ta över helt, även om den ibland försöker. Den är snabb och svettig och full av skratt som ingen vill låtsas om. Det är en sport som låter vardagen rinna av en i takt med att pulsen stiger, och som gör att man lämnar hallen med rufsigt hår och en känsla av att livet är lite lättare.
För många blir innebandyn också ett sätt att umgås utan att behöva prata så mycket. Man spelar, fixar sitt innebandyblad, skrattar åt missarna, gnäller över domslut som ingen faktiskt dömt, och går sedan hem i en lätt darrighet som känns som ett tecken på att kvällen användes precis rätt. Det finns en trygghet i sportens enkelhet. Det behövs ingen snygg arena, inga stora förberedelser eller särskilda regler för hur man ska bete sig. Det räcker med några personer, några klubbor och den där bollen som alltid rullar iväg till fel hörn av hallen.
Ibland känns det till och med som att innebandyn är själva motsatsen till allt som är komplicerat i livet. Så mycket av det vi sysslar med till vardags är detaljer, beslut och planering. Men i en sporthall med en innebandyklubba i handen försvinner allt det där. Där finns bara här och nu, adrenalinet som slår igång, och det där ögonblicket när man lyckas styra in bollen i mål och låtsas att man inte är lika stolt som man faktiskt är.
Och kanske är det det som gör innebandyn speciell. Den är rolig utan att försöka, intensiv utan att vara farlig, och så inkluderande att till och med de som är helt nybörjare brukar bli hängivna efter en enda träning. Det är en sport som gör att människor möts, skrattar och glömmer bort att vara alltför seriösa.
För i slutändan är innebandy inte bara en sport. Det är en ursäkt att rusa runt en stund, tappa andan, hitta glädjen och inse att en …
